Tuesday 8 June 2010

How delightfully disturbing.

Vår kära finlandsvenska tidning Hufvudsstadsbladet (förkortat HBL) berättade idag om att jag hade depression i slutet av nian (och antagligen lite i början av högstadiet). Jag erkänner att jag inte riktigt visste alla symptomer då man har depression, jag trodde egentligen att man var ungefär ledsen 24/7 och så. Men tydligen inte. Här är listan för vad man i tonåren kan ha för symptom:

-huvudvärk (check!)

-bröstsmärtor (check!)

-självdestruktivt beteende (check!)

-växlande nedstämdhet och irritation (check!)

-missbruk (nope)

-känslor av hopplöshet (check!)

-förändrade matvanor (halv-check!)

-sömnproblem (halv-check!)

-intresset för socialt umgänge avtar eller låg självkänsla (CHECK!!)

Okej, interesting, innit?

Mamma och pappa visste tydligen om att jag hade, och flera har sagt att de antagligen antog det. SÅ VARFÖR FAN HAR INGEN SAGT ETT SKIT? Jag trodde det var någon liten grej som går om snabbt, eller en mild form av depression. Och har någon hjälpt? Visst, men egentligen ganska lite. Det här låter jävligt egoistisk, men man skulle ha kunna göra så mycket mer.

Så idag gråter jag för att jag förstörde så många människors liv med att må skit ungefär varje dag och ta ut det på andra utan att kanske egentligen mena det.

Kunde ingen ha sagt, "Hej du har antagligen depression, care to get some help?" Är det så jävla svårt att säga en mening åt en patetisk liten flicka som mår skit ungefär varje dag i nästan 1 år. Hell, t.o.m. 3 år!

Jag älskar mina vänner mer än något annat, skulle jag inte ha dem skulle jag vara död nu. Men kunde ni inte säga?

No comments:

Post a Comment