Imaginaerum fortsättning..

Turn Loose the Mermaids måste vara den vackraste hela låten. Det låter som en vaggsång och en tröstande låt. Det känns helt enkelt som en mor som sjunger åt sitt barn, vilket är lugnande och så skönt. Orden, särskilt refrängen är i samma banor, men låter samtidigt som om Anette skulle berätta något för oss då hon sjunger. Jag skulle vilja säga att den har de finaste orden, men vi har ännu 5 låtar att gå.. ;)
Rest Calm.. Jag vet inte om man kan kalla det refräng, men den fyller hela hjärtat med något, jag vet inte riktigt vad, men jag älskar det. Rest Calm and remember me. Och melodin är som om man skulle flyga. Det låter igen som en vaggsång. Och då barnkören kommer in.. Det låter som om ens barn (nuvarande eller kommande) skulle sjunga för en, som om man sjungit den till barn då de var små, och nu sjunger det sången för oss. Något med en dödsbedd comes to mind.
The Crow the Owl and the Dove är också otroligt vacker, cudos, Marco. Refrängen där Marco och Anette sjunger låter helt perfekt. Man kunde inte förändra det till något bättre. Orden är också bland de finaste, en otrolig berättelse för ett barnbarn. Och slutet när Anette sjunger ensam.. Det fyller också mig med sådan vacker känsla att man ryser (på ett bra sätt).
Last Ride of the Day. Jag lovar, nästa gång jag åker i en berg-och-dalbana ska jag sjunga refrängen för full hals, den är ju själv som en berg-och-dalbana! Det är nästan så man känner den där känslan när man åker i en.. Borgbacken, wait for me next year! En över 50-årig berg-och-dalbana, ingen annan ska man åka i än den för den här låten.
Denna låt. Hur kan man inte älska slutet. Början är riktigt bra den med, men höjdpunkten är i talandet. Musiken i bakgrunden. Det andra stycket i Love är rätt underligt, det säger jag inte emot, men man glömmer bort det direkt. Hur ska man någonsin lyckas lyssna på den här låten utan att få tårar i ögonen? Den är mer kraftfull än Poet, mer än Higher Than Hope, och de är ju alldeles otroliga! Trots allt.. kraftfull på ett annat sätt, men man tar den till sig mer.
Refrängen i All That Great Heart Lying Still är väldigt fin, i och med musiken och orden. Det låter otroligt, och kören som sjunger där emellan, det är något fantastiskt.
Piano Black är också verkligen lyssnarvärd. Har inte så mycket att säga annars, den är så emellan där.
Men Love. Underbara, vackra. Den rör mig till tårar. Det är än en gång som om Tuomas skulle ha skrivit en del av låten åt mig personligen, vilket är ju alldeles omöjligt, men att någon kan skriva så exakt som det känns, hur är det ens möjligt? Jag förstår inte. "How can you 'just be yourself'/ when you don't know who you are?" Jag menar. Det är som om någon kommit in och tittat i mitt hjärta och skrivit det som står där. För han vet. Utan att han kan veta.

Imaginaerum är ett perfekt slut, ett medley av alla låtar. Pip Williams is simply a genius! Don't you agree? =)